När de första tonerna börjar spelas i introt utbrister ett jubel som aldrig riktigt tystnar under
de kommande 48 minuterna.
Nektar kliver ut på scen i passande synthar och uniformer, och det blir snabbt tydligt att de
inte behöver mycket publikdialog. Bandet är totalt inne i sitt eget flow state. Musiken får tala
för sig själv.
Och den gör det.
Bandets frontfigur Ileans röst är dramatisk och kraftfull, med en gnutta underliggande
desperation att få ut känslorna bakom varje rad. I dryga 48 minuter har han publiken i total
trans.
Det är inte minst imponerande hur tekniskt skickligt bandet är. Det är nästan förolämpande
att ta upp deras unga ålder när de presterar som veteranmusiker. Framförandet är felfritt.
En perfekt maskin – Problemet är att Nektar nästan är för bra på att vara just Nektar.
Det musikaliska är otroligt välpolerat, men publikinteraktionen är minimal. Utöver ett och
annat ”hur mår ni, Göteborg?” låter man musiken tala. Det fungerar absolut för den här
typen av musik, och bandet behöver inte nödvändigtvis stå och småprata mellan låtarna.
Men två saker kan vara sanna på samma gång. Nektar levererar en väldigt bra konsert,
samtidigt som jag ibland känner att jag lika gärna hade kunnat streama deras diskografi och
fått ungefär samma intryck.
För en headliner hade det kunnat bli katastrofalt tråkigt. Här, på denna punkt i karriären, är
det istället nästan över förväntan.
Som en oinsatt, ovetande icke-Nektar-fan hade jag aldrig hört dem innan, och för mig räckte
dryga 48 minuter väldigt bra. Det händer egentligen inget nytt efter de första låtarna. Men
det behöver det kanske inte heller göra ännu.
För längst fram handlar kvällen om något helt annat.
De mest hängivna fansen sjunger ord för ord under hela setet. Sprängda röster, hejdlöst
hoppande och, om de inte råkade vara fastklämda mot kravallstaketet, förmodligen dans
non-stop. Det finns så mycket känslor där framme att det nästan känns religiöst.
Vi i utkanten kan bara stå och titta på, något berörda av deras otroliga hängivenhet till
bandet på scen.
På vägen ut från Linné-tältet hör jag kommentarer som:
”De var så jävla bra.”
”Det här är det bästa jag sett.”
Och plötsligt blir det ganska uppenbart att Nektar redan har gjort ett permanent intryck på en
handfull av sina mest hängivna fans.
De har redan en liten kultliknande församling på gång.
Frågan är bara hur stor den kommer bli.
Det går heller inte att undkomma Kent-anklagelserna.
Soundmässigt finns ingen direkt innovation här, men det krävs inte heller för att kunna göra
bra musik, särskilt inte för ett så pass ungt band som förhoppningsvis har många år framför
sig att hitta och utveckla sitt sound.
Det finns något sent 90-tal, tidigt 2000-tal över Nektar. Något från internets tidigaste dagar.
En tid innan ett hav av vaggande lågor ersattes av smarttelefonernas ficklampor.
Nektar greppar med en neo-nostalgisk hypnos, där ett gammalt musikaliskt språk får nytt
liv i händerna på en generation som aldrig själva levde i tiden de blickar tillbaka mot.
En väldigt välkommen och fin sådan.
Det är svårt att inte tänka att Nektar står med den ångestfyllda facklan i händerna.
Som nästa generations ”ungdoms-ångest”-kultledare. Ett utrymme för livets alla känslor,
svårigheter och vedermödor. Musik som sjunger för allt det som känns så komplicerat på ett
väldigt okomplicerat språk: musik.
Det är fortfarande mycket tidigt i Nektars karriär. Det finns många kritiker att övertyga, men
minst lika många står redan på tröskeln till deras kyrka.
Om Nektar som fenomen kommer att förbli och överleva tidens gång återstår att se. Men
idag är världen och alla dess möjligheter i deras händer.
Utifrån vad jag nu sett är de på god väg att bli ännu en Göteborgslegend och ett testamente
till denna stads otroligt rika musikexport.
Jag kommer inte att häpna om Nektar återkommer till Way Out West med större och större
framträdanden de kommande åren.
