En förväntansfull folksamling, sträckandes mellan scenerna Azalea och Flamingo, fick möta en till början rätt blygsam version av brittiska Blood Orange. Ett otvättat öga hade lätt kunnat missta artisten Dev Hynes för en ljudtekniker eller ett anonymt förband när artisten med lugna steg intog scenen med ett par enstaka vinkningar.
Att detta var första gången många fick uppleva Blood Orange blev snabbt synligt. Till en början verkade publiken mer intresserad av närliggande toaletter än närliggande toner.
I en lugn men intim stämma fylldes Slottskogen dock snabbt av ett stort djupt andetag. En trött publik kunde långsamt gunga med i kraftfulla men lugna toner, i sällskap av Hynes otroliga röst. Under en hektisk dag av brittisk rock och italiensk jazz-funk kunde deltagare på wow finna en andningspaus vid Azalea.
Hyves kräver inga applåder, inga busvisslingar eller rop. Han är inte här för att bli hyllad eller överröst av komplimanger, utan för att återskapa en känsla av trygghet och harmoni. Att ge oss alla en stund att känna sig bekväm, skyddad och avspänd. Vilket under en festival fylld av stressade människor med starka känslor åt alla håll kan vara absolut avgörande för hur länge man orkar.
Tack vare Hyves orkar vi länge till.
