Det har varit tyst om Självkänslan i ungefär två år, men bakom stängda dörrar har skrivprocessen varit i full gång och det tasslas om nysläpp.
I Michael Devitts vardagsrum trängs gitarrer och egenmålade tavlor med en tramporgel. Doften av vitt vin och kattmat letar sig in i näsborrarna; det hade inte kunnat vara tydligare att detta är hemmet av en konstnär och en musiker.
– Allting började på gymnasiet, det är ett så jävla tråkigt sätt det började, men jag skulle göra ett gymnasieprojekt som var att skriva en EP med band, berättar Michael och drömmer sig tillbaka.
– Då fanns det en kille som hette Olof som jag hade hört var en grym gitarrist. Jag frågade honom om han ville vara med, och så visade det sig att han var fantastisk på allting.
De två vännerna klickade direkt efter det, och hittade en gemensam kärlek i att skriva musik tillsammans, vilket drev viljan till att starta duon.
Hur brukar låtskrivarprocessen gå till?
– Det varierar mycket, nu har vi skrivit väldigt mycket i studion. Ofta börjar det med att antingen jag eller Olof har en idé eller en bild av en låt – det kan vara en text, eller ibland bara en mening. Sen jobbar vi utifrån det tillsammans.
– Olof kan ju komma med färdigskrivna låtar, han är så otroligt snabb och duktig. Sedan testar vi dem och så blir det väl alltid att saker ändras lite grann, berättar Michael.
I allmänhet är deras låtskrivarprocess ett gemensamt bollande av idéer. I dagsläget har de inget fast band som de repar med regelbundet, så när de spelar in så gör de nästan allt själva. På scen däremot har de ett kompband med sig, och inom de närmsta veckorna drar repen igång inför ett kommande gig på Alfa-festivalen.
I musikskapandet uppstår sällan konflikter, även om Michael berättar att de ofta tycker olika.
– Men det tror jag är bra, Självkänslan är ju på något sätt vår love-child. Jag tror att det är en väldigt viktig del av skrivandet att vi tycker olika, vi har ju väldigt skilda influenser, berättar Michael och skrattar.
Olof inspireras främst av 70-talsband som Led Zeppelin, medan Michael motvilligt erkänner att han själv influeras mycket av Kent, men även Solen och Stora Vilan. Trots olikheterna så är det lätt att fatta gemensamma beslut om låtarna, och att veta när det är dags att skrota en idé.
– Så tänker jag att det är i alla former av konstprojekt där man jobbar med människor, man måste veta när man ska släppa sina idéer och när man ska hålla fast vid dem.
På duons förra EP “Självkänslan och andra brister” (2024), var många av låtarna utpräglade indie-dängor – ett sound som Michael och Olof nu vill röra sig bort ifrån.
– Jag minns att det var väldigt viktigt med den där ”väggen av ljud”, att man inte ska kunna se igenom ljudbilden. Men nu har vi gjort ett aktivt val att backa från det och snarare lämna utrymme till tom luft, säger Michael om arbetet med det nya albumet.
Målet är att hitta ett mer renodlat 60- och 70-talsljud i produktionen av låtarna, och framförallt att lämna indierocken bakom sig.
– Jag har spelat i många band och gjort det där så mycket innan, så det känns väldigt kul att göra något helt annat nu.
Under gymnasietiden var Michael basist i indierockbandet Gränsfall, och kompade även flera andra band i samma genre. Han berättar att det delvis handlar om en åldersfråga; indierocken är så starkt förknippad med gymnasietiden, och ju äldre han blir, desto längre bort från det soundet vill han söka sig.
Ett annat spår som duon har rört sig mot är bluesen. Självkänslan doppade tårna i genren redan på EP:n från 2024, och inför det nya albumet har de med en låt som är renodlad blues. Det har tidigare påståtts inspireras mycket av genren, men Michael själv är osäker på om det faktiskt hörs.
– Vår låt “Johanneberg Blues” har ju egentligen bara “blues” i namnet och är i swing. Men jag har en tanke av att… hade jag gått fram till en riktig blueskung och sagt att vårt band är väldigt bluesinspirerat – då hade jag fått en snyting.
Releasespelning på Pustervik 2024
För snart två år sen hade Självkänslan en utsåld releasespelning på Pusterviks övervåning. Energinivån var otroligt hög och en stor del av publiken sjöng med i textrader redan från början. Trots succén fanns det en del nerver med i bilden för frontmännen.
– Det var superkul verkligen, vi hade repat väldigt mycket. Men det var dock en del saker under spelningen som jag var missnöjd med från mitt håll. Det var nog lite extra känsligt eftersom det var den första spelningen där jag var en av frontmännen, berättar Michael.
Att utveckla bandets liveframträdanden är något som bandmedlemmarna Michael och Olof pratat mycket om. För ett år sedan, under en spelning i Johanneberg, testade de ett helt nytt scenspråk – ett experiment som gav mersmak. Det blev den spelning de hittills känt sig mest nöjda med, och känslan har de sedan dess försökt återskapa, bland annat under en spelning i Norge och på Bengans. Nu blickar bandet framåt mot nästa konsert.
– Det ska bli så kul på Alfa-festivalen att få visa upp det här nya spelsättet vi har hittat. Vi har gjort något vi är väldigt stolta över.
Framöver ska Självkänslan fortsätta fokusera på att spela in albumet, och efter släppet ser de mycket fram emot att spela så mycket live som möjligt, och drömmen är att turnera med den nya musiken och träffa ännu fler unga band.
Innan vi skiljs åt skickar Michael med ett tips till andra unga musiker som kämpar med att skriva musik och att synas: att sluta lägga så mycket tid på den digitala världen.
– Ta en öl och bli kär lite oftare tycker jag. Jag är en förespråkare för att man ska göra det man själv tycker är kul. Skit i sociala medier och gå till Dansken, det är mitt tips.