”Geese, Geese, Geese” ekar från publiken i ett väldigt svettigt och trångt Linnétält under fredagseftermiddagen. Det hörs gemensamma nedräkningar som uppmanar bandet att komma ut med samma energi som publiken redan byggt upp. Och när de gör det blir det omedelbart tydligt att förväntningarna inte varit överdrivna.
Geese-konserten i Linnétältet var som att kliva rakt in i en 70-talsbubbla. Cameron Winters intar en John Lennon Aura, och resten av bandet bär också små T-shirtar och bootcut jeans. Jublet från publiken är konstant, målgruppen är ung och otroligt exalterad och framför scenen pågår ett enda stort kaos. Moshpit, crowdsurf och allsång avlöser varandra, och det är snabbt tydligt att publiken inte tänker låta bandet göra hela jobbet. Exaltationen från publiken blir snarare bandets drivkraft genom hela setet.
Konserten är framför allt en dynamisk resa genom en ljudbild som stundtals känns som en ren vägg av ljud. Ändå lyckas Cameron Winters röst släpa lugnt över distade gitarrer och bastoner som vibrerar i hela tältet. Det ligger något psalmlikt i många av Geeses melodier, samtidigt som Winters ofta stannar i samma sångregister och låter falsetten och ropen slå extra hårt när de väl kommer. En höjdpunkt var definitivt när bandet spelade låten ”2122” som har många skilda delar, och publiken skrek med Winters i frasen ”Get Out, Get Under”.
Det finns en härlig kaxig nonchalans i hur bandet rör sig på scen. Det ser nästan oberörda ut mitt i det kaos som publiken skapar framför dem. När Geese spelar som bäst känns det mindre som att man tittar på en konsert och mer som att man kastas rakt in i den. Publiken hoppar, sjunger och klättrar på varandra, medan bandet fortsätter mata ut låtarna med en självklarhet som gör det svårt att slita blicken från scenen.
Geese vinner helt enkelt hittills bästa publiken på Way Out West – och lyckas samtidigt vara precis det band som den publiken behöver.
