Om värden står på branten till kollaps är det få som tycks lika utrustade att leda oss genom undergången som Fontaines D.C.
När det irländska postpunkbandet intog Hovet igår ikväll var det inte med några publikfriande miner eller yviga mellansnack – bortsett från ett beskedligt men knivskarpt ”Free Palestine” hölls radion tyst från konventionella artigheter. Istället klev bandet med Grian Chatten i fronten ut som en motsträvig profet för en generation i gungning. Han svingade och kastade både mickar och stativ som om de vore vapen mot likgiltigheten.
I skärningspunkten mellan de nya massiva ljudväggarna och de gamla låtarnas allsång skapades en tung, elektrisk stämning där mörkret kändes farligt närvarande.
Grian Chatten verkade ärligt talat inte skänka Stockholmspubliken någon särskilt kärlek denna kväll. Istället för att smöra för arenan möttes vi av en närmast demonstrativ kyla. Man kan tycka vad man vill om nonchalanta scenpersonligheter, men i det här fallet kändes det mer rebelliskt. Gång på gång sträckte han upp armarna mot skyn, som för att bönfalla eller utmana en publik som han krävde mer av.
Musikaliskt var det en kompakt maktfaktor. Låtarna från den nya skivan ”Dopamine Chamber” var massiva, med stämmorna, de rika syntarna och tunga gitarrerna var det imponerande att musiken lät så likt live som på de dyra inspelningarna. Men det var tydligt att publiken fortfarande uppskattar de gamla låtarna mer. Boys in the Better land blev en överröstande allsång med en mer punkig stämning, och trummorna under Nabokov måste nämnas – de slog genom arenan med en enorm och säker kraft.
Kvällen kröntes av en utdragen, prövande paus innan encore. Stockholmsfansens taktfasta vrål av ”en gång till, en gång till” ekade mot betongen tills bandet slutligen klev upp igen. Och i det ögonblicket hände det otroliga – ett sällsynt, flyktigt leende spridde sig över Grian Chattens läppar. Ovanligt.
För en stund sprack den dystopiska fasaden. För en sak är säker: om världen går under är det precis så här det ska låta när Fontaines D.C leder oss genom apokalypsen.