Musiken pendlar mellan spaceade reverb-gitarrer och dist, medan stämsången hela tiden drar låtarna framåt. Det finns något dansant i botten, trots att uttrycket stundtals är drömskt. Basisten Nicolai Ekecrantz och keyboardisten Love Öhling delar på sången och möts fint i stämmorna. Tillsammans skapar de en varm och självklar kontakt med den nära publiken.
Gamlestan blev en tydlig höjdpunkt för mig, och allsången under Hittar hem visade att bandet redan har låtar som publiken vill vara med och bära.
Kanske är det här indiepop när den är at it’s finest: melodisk och full av personlighet. Samtidigt är Rekordåren stundtals nästan för säkra på sitt uttryck. För den som gillar genren är det knappast ett problem – men jag hade gärna sett några fler överraskningar längs vägen.
Debutalbumet kommer på fredag. Det ska bli intressant att höra om den här självsäkerheten håller även på skiva.
