Direkt från start var det slagord varvat med snabba röjiga riffs och energin var påtaglig. Publiken var med från sekund ett, hängivna fans som förstalyssnare visste precis vad som krävdes av dem när sångaren, Phoebe Lunny, bad alla repetera. Höjden fylldes av skrik och alla som tidigare satt passivt bredvid rörde sig närmre och närmre scenen för att ta del av energin.
Som ett modernt Bikini Kill fast ännu mer queer och ännu argare. Högst politiskt kritiska, hög energi och en frisk vind i den i övrigt förhållandevis ”basic” lineupen på festivalen i år.
I mitten av akten utlovades way out west’s största moshpit och publiken löd direkt. Så fort det kom på tal var det som ett skott hade avlossats, folk från allra längst bak trängde sig skyndsamt fram för att ta del, unga som äldre stod helt sprattliga i cirkeln och väntade på startskottet.
En riktigt stor mosh blev det, folk välte och kroppar flög överallt, svettet låg som en dimma och lambrini girls varvade mellan att röja på scenen och surfa över publiken. En helt makalös akt och ett behövligt tillfälle att få ut all energi man inte fått utlopp för. Riot Grrrl lever genom band som Lambrini Girls och de hör i allra högsta grad hemma på Way Out West.