Det var något nästan absurt med att se Benjamin Ingrosso på Way Out West 2024. Mitt bland svarta tygkassar, avslappnad indiecoolhet och folk som helst vill låtsas att de “bara råkade stå där”, klev han upp på Flamingo-scenen och förvandlade hela Slottsskogen till en glittrig, svettig sommarkväll med puls. Och det värsta? Det funkade nästan för bra.
På förhand fanns samma gamla snack som alltid. Är Benjamin för folklig för Way Out West? För polerad? För mycket allsång? Men redan efter första låtarna blev det ganska tydligt att den diskussionen dog ute någonstans mellan basgångarna och publikens totala kapitulation.
För det Benjamin Ingrosso gör live nu är inte längre bara “bra för att vara svensk pop”. Det är genuint genomarbetad underhållning med självförtroende nog att aldrig kännas krystad. Bandet är stenhårt, låtarna sitter löjligt bra live och han själv har äntligen vuxit in helt i rollen som frontperson. Inte genom att försöka vara störst i världen, utan genom att vara helt orimligt trygg i sin egen grej.
Det märks särskilt i hur spelningen rör sig mellan extremer. Ena sekunden står hela publiken och studsar till “Honey Boy” som om festivalområdet förvandlats till en italiensk disco-klubb, nästa sekund drar han ner tempot och lyckas få tusentals människor att faktiskt lyssna. Inte scrolla, inte prata, inte gå efter öl. Lyssna.
Och det är där konserten blir större än bara “ännu en stark festivalslot”. För bakom all charm och all musikalisk perfektion finns det också något lite desperat över Benjamin Ingrosso live – som att han fortfarande försöker bevisa sig själv för folk som redan borde ha fattat. Det ger spelningen nerv. Han uppträder inte som någon som tar publikens kärlek för given.
Kanske var det därför det blev så bra just på Way Out West. Festivalen har alltid älskat artister som känns självmedvetna, lite kantiga, lite “på riktigt”. Benjamin gick upp där som popstjärna, men lämnade scenen mer som en artist folk faktiskt tog på allvar.
Och ärligt talat: det är få svenska akter just nu som hade kunnat få en hel park i Göteborg att kännas så mycket som sista kvällen på sommaren.
