Lite innan klockan elva på kvällen så flockas människor framför scenen på Slakthusets Blockparty. Mörkret har fallit och längst bak på scenen hänger ett stort skynke med Hurulas kända konstverk på en fågel i taggtråd. Det blir trängre för varje minut. När bandet till slut kliver upp på scenen bryts sorlet av ett öronbedövande jubel.
Hurula och bandet river igång konserten med en tung version av ”Ett annat språk”. Introts dundrande trummor slår genom kvällsluften och energinivån är hög direkt. De första låtarna håller ett högt tempo och visar direkt ett band som är samspelt och tajt, även om ljudbilden till en början känns något återhållsam. Volymen hade gärna fått vara ett snäpp högre för att ge den tunga musiken den kraft den förtjänar.
Publiken kommer snabbt igång och sjunger med som att låtarna vore deras egna. Hurula rör sig rastlöst över scenen, nästan som om han inte riktigt vet vad han ska göra av all energi. Han säger inte mycket mellan låtarna. Behöver han ens göra det? När texterna är så mycket av honom själv känns mellansnack överflödigt.
Efter den intensiva inledningen skiftar konserten i tempo när bandet framför “Om jag tänker alls”, långsammare och luftigare än på skivan. Även den lugnare “En otrygg provanställning” blir ett av konsertens vackraste ögonblick. Hurula spelar verserna på en distad akustisk gitarr, vilket skapar en ovanlig men träffsäker kontrast mellan det sköra och råa. Rösten spricker precis lagom mycket för att kännas mänsklig.
Hurulas konserter känns aldrig regisserade. Det är snarare som att kliva in i en klottrig dagbok – högljudd, kantig och otroligt ärlig.
När “Stockholm brinner” drar igång exploderar publiken igen. Göteborgspubliken sjunger ironiskt nog med extra högt i raden “Om Stockholm brinner kommer jag…” och allsången blir ett av kvällens mest minnesvärda ögonblick.
Det finns något motsägelsefullt i Robert Hurulas scenspråk. Han känns nästan blyg, som att han helst låter låtarna tala för sig själva. Ändå är det omöjligt att slita blicken från honom och hans stora steg, fram och tillbaka över scenen. Hans lågmälda sätt gör honom paradoxalt nog till en rockgud – inte genom karisma i traditionell mening, utan genom total trovärdighet.
