Under festivalens sista dag är det mulet, energin i parken är låg och folk vilar mest i gräset. Sen är det Veronicas tur och hon skakar liv i hela festivalen, solen tittar fram och plötsligt står de som kämpade med att ta sig upp idag och dansar till Trädgården en fredag.
Publiken sträcker sig nästan hela vägen bak till Flamingoscenen, och Veronica promenerar energiskt fram och tillbaka över scenen. Hennes sångröst låter otroligt vårdad och svävar genom sensommarluften med säkerhet. Hon experimenterar också med vocoder (ljudprocessor som lägger automatiska stämmor på hennes sång) och det passade musiken väldigt bra.
Maggio behöver inte göra mycket för att få en hel publik att släppa garden. Det finns något väldigt avslappnat och vardagligt över henne. Hon känns aldrig som en artist som måste bevisa att hon är en stjärna. Maggio kliver ut och börjar sjunga låtar som redan verkar bo någonstans i publikens kroppar.
Jag kommer blir såklart allsång och när Sergels torg drar igång känns det som att hela Slottskogen kan texten. Det är hits, absolut, men framförallt är det låtar som hunnit bli minnen. Man behöver inte ens lyssna noga för att veta vad som kommer härnäst – kroppen verkar ha lärt sig det för länge sedan. Veronica Maggio gör inte anspråk på att förändra popmusiken en fredagseftermiddag i Göteborg. Hon gör något betydligt enklare: hon får människor som varit trötta hela dagen att resa sig upp och dansa.