Själva konserten var stark, tung och oerhört energisk. Vi fick en perfekt blandning av bandets gamla och nya låtar. Det var stor förväntan i lokalen när Terra skulle spela sina nya singlar “Lilla liv” och “Kött och blod”. Det blev snabbt ett kaos av hoppande kroppar, knuffar och moshpit. Svettigt, stökigt och kompromisslöst – precis så som en Terra-spelning ska vara.
Den låga scenen gjorde hela konserten mer intensiv. Det fanns knappt någon tydlig gräns mellan band och publik, och trycket framåt blev stundtals så hårt att folk halvvägs föll över scenkanten. Terra spelade med en aggressiv men glad nerv som aldrig tappade fart. Gitarrerna skar genom publiken och den höga volymen drev publiken djupare in i kaoset. Det blev något väldigt vackert i intensiteten, en urladdning där publiken kunde vartenda ord och skrek ut texterna som att de försökte överrösta bandet själva.
Det var inte en perfekt eller polerad spelning. Under en stund fick vi vänta på att Karl Sundström (sångare, gitarrist och låtskrivare till bandet) skulle få sitt pedalbord att fungera, och publiken väntade tyst och förväntansfullt. Det var hårt, trångt och stundtals nästan okontrollerbart. Men just därför blev konserten också så minnesvärd. Det låg en melankolisk stämning i frågan om vi någonsin kommer få se det snabbt växande bandet i en sån liten och intim lokal igen. Terra på Nefertiti kändes inte som en vanlig spelning, utan som att befinna sig mitt i ett tryckkokare av energi där ingen i publiken lämnade oberörd.
