Kasino kan mycket väl ha varit den mest förtrollande akten under festivalens första timmar. Det var tydligt att en stor del av publiken mest hade råkat hamna där. Någon allsång eller dans var det knappast tal om till en början – musiken överröstades nästan av publikens exalterade sorl. Men så börjar Kasino (Johannes Runemark) sjunga.
Att komma in första dagen på en festival och sätta tonen på det sätt Kasino gjorde är otroligt imponerande. Han bar någon slags anonymitet på scenen, och hans uppsyn är skygg men hemlighetsfull. Han söker inte mycket kontakt med publiken, utan låter sången bära – och det gör den.
För varje låt blir publiken mer och mer uppmärksam. Fotbollsfarsorna står och gungar med, ungdomarna sträcker händerna mot scenen, och det som började som ett oengagerat publikhav förvandlas långsamt till något helt annat. Johannes Runemarks sångröst bär med en otrolig lättsamhet, den svävar genom eftermiddagsluften, och ger hela stunden en drömlik känsla.
Det fina är att Kasino inte behöver anstränga sig för att fånga publiken, han jagar inga applåder och kräver ingen uppmärksamhet. Istället bygger han något långsamt, låt för låt, som till slut fått alla att stå limmade med blicken mot scenen.
Det var en otroligt vacker början på festivalen, och stämningen på Höjdens scen var nästan melankolisk. Det kändes som att en ”den sista sommaren”-känsla vilade över hela akten. Men det var en känsla vi gärna tog med oss därifrån – som drivmedel för att överleva resten av dagen.
