Det har gått åtta långa år sedan Radiohead stod på en skandinavisk scen, och nio år sedan de släppte ny musik tillsammans. När de äntligen klev upp på scenen i mitten på arenan var förväntningarna så spända att det sprakade i luften. Efter en kort tids oro – då frontfiguren Thom Yorkes halsfluss tvingade bandet att skjuta upp de inledande datumen – visade Oxford-kvintetten att de är planetens mest kompromisslösa och relevanta liveband.
Det första som slog en i arenan var den cirkulära scenen som var placerad i mitten på golvet. För ett band som tidigare burit en ganska introvert, skygg aura var detta ett oväntat och genialt drag. Medlemmarna rörde sig i en ring, och det skapade en oväntat intim atmosfär där ingen i publiken lämnades utanför.
Mest hypnotisk var som vanligt Thom Yorke. Han rörde sig spastiskt, och dansade fram och tillbaka medan kameror med fisheye-linser fångade hans rörelser. Under låten ”Bodysnatchers” från albumet ”In Rainbows” ställde sig fansen i trapporna, dansande och hoppande i eufori tills vakter kom och tvingade ner dem i stolarna igen.
Rent musikaliskt var konserten en sonisk bergochdalbana. Thom Yorkes sång bar utan minsta spår av den tidigare halsflussen; den svävade fritt, ljus och kristallklar över de komplexa arrangemangen.
Konserten pendlade mästerligt mellan minimalistiskt, hjärtskärande vemod, och fullständigt kaos. Under låtar som ”Exit Music” och ”No Surprises” höll hela arenan andan tills armar – explosivt och nästan religiöst – flög upp i luften och tårar fylldes i ögonen i publiken. Samtidigt bröt bandet ut i fullständigt larm och distade texturer i låtar som ”2+2=5” och ”Paranoid Android”. Det var rått, fräsande och vackert rörande.
När bandet till slut rundade av det andra extranumret med en massiv version av ”There, There” transformerades hela Royal Arena till en sorts modern, rituell tempelplats. Låten var ett ganska oväntat val av avslutningslåt, men att se bandmedlemmarna hamra på sina golvpukor gav konserten ett otroligt stämningsfullt avslut. Det var en konsert som kändes som en välbehövlig medicin mot vår samtids konformism. Man lämnade arenan omtumlad, med ringande öron och en stark förhoppning att denna turnén ska trigga igång bandet att hoppa in i studion igen.
