Folket bär upp honom, bokstavligt talat. Han sitter med knäna i publikens uppsträckta händer och de tittar på honom som om han vore Jesus. Man blir faktiskt frälst av Nick Cave.
Det börjar lite trevande, men när mörkret faller över Slottskogen och publiken väl börjar förstå vad de har framför sig händer något. Nick Cave har dem i sin hand. Och när han rör sig ut bland publiken är det som att gränsen mellan scen och publik helt försvinner.
Spelningen är visserligen lång, men det är inte ett problem. När man väl är inne i Caves värld vill man snarare att den ska fortsätta. Han växlar mellan det lågmälda och det fullständigt explosiva, mellan ömhet, sorg och eufori. The Bad Seeds följer honom genom allt med en självklarhet som gör att varje låt känns större än den borde kunna göra.
Det är svårt att tänka sig ett bättre band för Nick Caves musik. De kan låta brutala och nästan hotfulla i ena stunden, för att i nästa dra ner allt till det mest avskalade och känsliga. Kören han har bakom sig adderar otroligt mycket till känslan. En av bakgrundssångerskorna, Janet Ramus, sjöng PJ Harveys del i duetten Henry Lee, och det var en väldigt fin insats.
En annan höjdpunkt var när bandet tystnade, och Cave sjöng acapella på slutet av låten Joy med glittrande ögon – och publiken var knäpptyst.
Trots det stora bandet bakom Nick Cave så är det hans sångröst som är mest förtrollande. Han levererar varje känsla och varje ton med en så intensiv passion att det är omöjligt att inte bli rörd.
Det blev en väldigt vacker allsång under O’ Children, när publiken som Caves bakgrundskör och det är som att han har en tron i deras händer hela konserten.
Nick Cave har så bra kontakt med publiken att det både känns som en fantastisk konsert, och en religiös ceremoni. Nick Cave predikar, vi lyssnar och ibland blir vi lite frälsta.
